En sån dag
 
 
 
I dag vaknade jag upp med en klump i magen och tårar som bränner i ögonlocken.
I dag är en dag jag tänker på dåtiden, nutiden och framtiden.
Jag tänker på val jag har gjort, och vad jag inte gjort.
Ibland vet jag inte om jag gjort rätt, samtidigt som jag vet det.
Att flytta till Stockholm har inte bara varit guld och gröna skogar utan en hel del tårar.
 
Det är väldigt ensamt, och jag har mig själv att skylla lite, att jag inte tagit för mig mer utan istället valt att gå runt för mig själv, gått till lektionerna men sedan lämnat universitetet och högskolan så fort föreläsningen eller seminariet är över. Jag har inte gett mig själv en chans att lära känna nya människor riktigt.
 
Ibland är saknaden så stor efter att ha sin familj i närhe
 
 
ten, sina nära vänner och pöjk.
Men samtidigt vet jag att framtiden finns här men frågan är om jag alltid kommer vara så ensam eller kommer jag hamna i sociala sammanhang, fä nära vänner man kan hänga med, skratta och prata om livets alla händelser, kommer jag en dag få en egen familj?
 
Just nu är jag så delad- ena foten här och den andra hemma i dalarna.
Men jag måste hitta drivet, göra min grej och inte sluta tro på att jag kan och en dag kanske jag står där med ett umgänge och det blir inte lika tufft att bo här.
 
Jag tror familj och personer som man känner en vis närhet till är väldigt viktigt för mig, att få  umgås med de människorna får mig lycklig därför kan det komma dagar som i dag då det känns lite extra jobbigt att vara ifrån de.
Jag tänker tillbaka för ett år sedan då man gick i gymnasiet och man tryggt kom hem till sina föräldrar varje dag, träffade mina vänner varje dag och sin pojkvän.
Ibland kan jag inte låta bli att undra hur det skulle blivit om jag hade stannat, men det borde jag sluta med för nu är jag trots allt här och borde göra det bästa av det, för jag vet att det är vad jag vill och jag vet vad jag kan.
Man kan aldrig drömma för stort-jag är 19 år och det är ostadigt just nu men det är alltid så när man testar nya vägar, och tillslut så stabiliserar det sig.
 
Ibland känns allt bara lite suddigt och det får en att längta lite extra efter den trygghet som närheten av familjen innebär.
 
Lite luddigt inlägg men kändes skönt att vara öppen med detta och känslorna man har, att allt inte bara är så bra, för jag är ju trots allt en människa som lever.
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress

Veckans like